Tandläkarbesök
För ett gäng år sedan, säkert fyra-fem, kanske till och med sex år sedan (jisses vad gammal jag börjar bli!) så skulle en av tänderna lagas. Tandläkaren är hurtig och uppspelt då hon nämligen har tänkt prova den nya bedövningen på mig. Den som är mer lokal och tydligen ska försvinna snabbare. Jag är inte den som är den och ställer upp, det skulle ju tydligen "bli såååå spännande och kännas sååå bra!" Tjena. Jag gick med bedövad trut i över en vecka...
Sist jag skulle laga tanden vägrar jag bedövning då det alltid blir nåt strul och jag ser ut som ett ärkepucko då läppen bara hänger och jag inte kan kontrollera salivflödet... Tandläkaren säger att det nog är bäst att jag tar bedövning ändå, det kommer göra förskräckligt ont annars. Jag gillar inte ont så jag viker ned mig och tackar ja till bedövning ändå. Detta får jag snabbt ångra då jag tycker mig känna att det sticker till i tungan. Efter ett par sekunder upptäcker även tandläkaren sitt misstag. Nålen hamnade inte där den skulle, utan den hamnade i tungan. En bedövad tunga är inget jag rekommenderar, såvida man inte ska pierca sig eller slicka på eld eller nåt sånt. Det går inte att prata.
Idag var det alltså dags för lagning igen. Hon frågar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag gärna slipper. Hon säger att det kommer göra ont så jag bestämmer mig för att det vore klokast att göra som hon rekommenderar. Hon hinner knappt spruta in bedövningen klart innan jag känner hur hela överläppen börjar domna av. Jag kände ingenting och oroade mig inte alls!
Tandläkaren börjar med sitt fixande och sätter dit någon grej som ska hålla fyllningen på plats så det inte kommer överallt. Hon skruvar och skruvar och skuvar. Till slut hör och känner jag hur någonting lossnar och tandläkaren är snabbt in i munnen för att plocka bort rymlingen. Hon verkar lite panikslagen. "AAAAH! Jisses! Där flög den!" säger hon och fnittrar nervöst! Det tar ett tag innan jag kopplar... Någonting flög och hon har just hållit på att bända isär mina tänder...Hmm... "TANDEN?!" frågar jag förskräckt och har inte långt till tårar.
Som tur var satt tanden kvar och hon bad om ursäkt för att hon skrämt upp mig. Det var bara den där grejen som lossnade.
I övrigt gick lagningen bra, men för tillfället känner jag mig som det där dreglande, snoriga riksmongot. För inte är det bara käften som är bedövad, nääää, näsan fick hon minsann också med...
Blogg.se är skiiiit!
Men vad händer? Jo, blogg.se vägrar publicera något. I FAQ:en stod det att det varit en driftstörning i helgen men att allt skulle vara okej nu. Kommentarsfunktionen är avstängd så jag kan inte lämna ett spår där om att det inte funkar hos mig.
Skit är vad det är.
Inläggen kommer förhoppningsvis upp så småningom, men vissa saker är ju inte längre lika aktuellt som de var då jag först försökte publicera dom... Ha det i åtanke
Cellprovstagning
Jag har inte alls oroat mig över själva provtagningen då det inte är nålar eller nåt inblandat, utan de skulle ju bara kolla lite snabbt och lyckas få med sig några celler.
Efter en stunds väntande och bläddrande i tidningar kommer en kvinna och meddelar att vi ska köra igång. Både hon och jag presenterar oss själva och jag tycker det känns ännu bättre då hon ser riktigt snäll och trevlig ut. "Det här kommer gå som en dans" tänker jag för mig själv.
I samma veva dyker en yngre kille upp vid hennes sida och hon presenterar honom; "Det här är X och han ska göra själva provet".
Faaaaaaan
Jag var inte beredd på att jag skulle behöva lägga upp mig inför en kille i min egen ålder, en kille som jag antagligen skulle kunna stöta på en lördagskväll på krogen. Jag vet att han knappast kommer att ha koll på, eller ens tänka "Aaaah, det var ju hon som ... på cellprovstagningen förra veckan". Men det var trots allt tillräckligt för att få mig att känna mig lite generad och olustig.
Som tur var så var han himla trevlig och pedagogisk så det var inga som helst bekymmer.
Nu ska jag då bara vänta på resultatet och hoppas att det är som det ska!
Urballad
Förra veckan bestämde jag att jag skulle styra upp ett schema så att det blir lite mer struktur och rutiner i mitt, nu rätt röriga, liv. Det har ju funkat alldeles utmärkt...NOT!
Om jag ska iväg på skolan lyckas jag vakna i tid och jag äter visserligen när jag ska, men det här med att somna funkar inte alls.
Varje natt så somnar jag bara senare och senare och de senaste dagarna har jag inte somnat förrän kring tio på förmiddagen.
Igår blev det kaos då jag skulle vara på vårdcentralen klockan ett och inte vaknade av de tre alarmen jag hade ställt. En halvtimme innan utsatt tid vaknade jag och det var bara att stressa iväg.
Igårkväll var jag så fruktansvärt trött så jag däckade vid halv fem och sov till strax innan sju. Lyckat...
Alltså har jag inte sovit en blund sedan dess och idag väntar en heldag i skogen.
Någon som vill satsa pengar på att jag kommer vara tjurig och antagligen också rätt gnällig under dagen?
Korridorsliv
Tidigare har det fungerat relativt bra. Klart jag har gnällt en hel del, men när jag tänker efter så har det nog inte varit så hemskt trots allt.
I den här korridoren dock så har saker tagits till en helt ny nivå och nu har det kommit till den punkten att jag inte vill ha någonting med någon eller nåt i korridoren att göra. Mat måste gå snabbt att laga, jag pratar inte mer än nödvändigt med folk och jag har större delen av mina matvaror i rummet. Det som måste stå i kyl eller frys använder jag upp så snabbt som möjligt för saker försvinner HELA tiden. Att storhandla är det inte tal om, såvida man inte är beredd på att bli av med hälften.
En av mina korridorskamrater tycker att städning ska ske på kvällstid, helst efter tolvtiden eller precis när jag håller på somna. Då drar hon igång dammsugaren och har inte ens vett till att stänga igen dörren till hennes rum.
Han jag bor vägg i vägg med eldar mer rökelse än vad man gör i ett buddhistisk tempel samtidigt som han spelar tysk vrålmusik så högt det bara går. Han gillar dessutom att "glömma"/"låna ut" hans nycklar under partykvällar så att måste ringa på, halv fem på morgonkvisten, för att få komma in...
Det är så stora skillnader mellan olika studentkorridorer och för första gången har jag väl hamnat i en av de mindre roliga...
Jag skulle dessutom önska att det någon gång var rent i hissen och inte stank piss och gammal öl...
Uppdateringshets
Jag tänker ju på en himla massa olika saker dagligen och fortfarande, fastän mtt bloggande är nästintill obefintligt, så tänker jag; "Det där skulle kunna bli ett bra blogginlägg".
Jag är inte så himla mycket för att skriva om egentligen ingenting, utan jag vill kunna koppla mina inlägg till någonting som intresserar mig för tillfället...
Men fastän det snurrar omkrng tankar och funderingar i huvudet så tar jag mig inte tiden att skriva ned dom.
Jag undrar om jag inte har lessnat lite? Jag kan tycka det är förbannat skönt att strunta i datorn vissa dagar och vara helt "ledig" från allas uppdateringar på Facebook, Twitter, i bloggar etc. Alltid när jag åker hem till Sollefteå tar jag paus och det är fantastiskt. Mindre fantastiskt blir det när jag kommer tillbaka hem till Umeå och tvångstankarna slår till; "Jag måste kolla igenom alla blogginlägg, tweets och facebookuppdateringar som jag har missat annars går det åt skogen".
Jag kan alltså släppa uppdateringsstressen under perioder men då slår den tillbaka sju resor värre när jag väl bestämmer mig för att börja kolla igen...
Att jag känner att jag MÅSTE uppdatera mig om allt jag har missat måste ju bero på att jag har någon typ av kontrollbehov och det är nog dags att börja släppa lite på det.
Frågan är väl egentligen bara; Hur gör man det?
Hårigt och snårigt
Åh vad jag önskar att någon kunde förbarma sig över mig.
En snabb titt på mitt hår och vem som helst, även blinda, kan konstatera att det är helt ur form.
Slitet och trist som bara den...
En klippning, färgning och förlängning (som inte sliter sönder håret ännu mer) skulle vara på sin plats!
Typ sådär skulle bli bra! Det ser frisk ut och det verkar finnas en del av det!
Smått och gott
Idag har jag hetspluggat inför morgondagens seminarium och jag tror faktiskt att rätt mycket lyckades sätta sig. Jag känner att jag har helt okej koll.
Vädret i Umeå har varit riktigt bra idag så jag gav mig ut på en promenad för att njuta av vårvädret. NU är våren här och allting blir lite lättare! Tjohoo!
Rädda världen
Nu är jag hemkommen efter eftermiddagens seminarium och vill rädda världen.
Det är så mycket tankar som väcks under en sån här kurs och egentligen borde det vara obligatoriskt för att att lära sig mer om hur vi ska ta hand om planeten, våra resurser och varandra. Vi kommer inte finnas kvar för evigt men det kommer komma andra efter oss, som har lika stor rätt till allt som vi har. Jorden är inte våran att bestämma över.
Hursomhelst fick det mig att fundera litegrann. När jag, under håltimmen i dag, åkte ned på stan var bussen nästan helt full. På sjukhuset hoppade en massa människor på, bland annat en tjej i min egen ålder och en äldre herre med käpp. Tjejen skyndar till ett säte och sätter sig längst ut, det finns alltså en tom stol brevid henne, närmast fönstret men den bestämmer hon sig för att lägga väskan på. Mannen går längre och längre bak i bussen för att hitta en sittplats, men det finns ingen ledig, utom platsen med väskan. Gubben säger någonting till tjejen och hon replikerar högt "meeeen ÅÅÅH! Jag har ju väskan där!" och gör ingen ansats för att flytta på den. Gubben står kvar ett litet tag men hon gör fortfarande ingenting. Tillslut ger han antagligen upp och börjar gå längre bak. Inte en enda människa ställer sig upp för att erbjuda mannen deras plats förutom en äldre dam. Hon såg ju inte så himla pigg ut hon heller så jag ställer mig upp och ber mannen ta min plats istället. Både han och tanten borde sitta ned på bussen då dom ofta kränger och det gäller att vara rätt snabb när man står upp.
Iallafall, det jag funderar över är; hur kan man inte ens ge bort sin plats på bussen till någon som behöver den mer? Är vi så pass egoistiska att vi bara ser till oss själva och våra egna behov och önskemål?
Om vi är det, hur ska vi någonsin kunna sköta om jorden så som vi egentligen borde?
Kanske är folk bara ouppfostrade nuförtiden...
Rutiner
Hela veckan har jag vaknat mellan sju och åtta (med undantag från måndag då jag av någon mystisk anledning vaknade redan halv fem...) och inte vilat en endaste stund alls på eftermiddagarna. Då somnar jag i bra tid på kvällen och hoppar upp som en loppa på morgonen.
Den där morgonångesten är som bortblåst och behovet av att snooza har drastiskt minskat.
Fantastiskt!
Nu är det fredag och dagen kommer bestå av föreläsning, seminarium och sen lite fix inför morgondagen.
Det känns helt okej.
Förutom Rebecca Blacks fredagsplåga lyssnar jag på Neon Trees för att komma in i rätt stämning för helgen.
Gör det ni med!
Födelsedag
Det här med att fylla år nu är inte riktigt samma sak som när jag var liten.
Födelsedagen var det, förutom möjligtvis jul, som jag såg mest fram emot.
Födelsedagsönskningar trillade in från alla håll och kanter i form av vackra kort med ett litet meddelande och eventuellt en liten slant. När födelsedagskorten gick att hitta visste jag att det inte var länge kvar tills det skulle bli riktigt roligt!
På morgonen väcktes jag alltid (läs: hade varit vaken i flera timmar redan och legat och pillat navelludd medan jag frågade mig själv: När kommer dom egentligen?! för att sedan knipa ihop ögonen så hårt det bara gick och låtsas sova när det äntligen började viskas i hallen) av sång och fick sedan öppna paket och äta lite tårta i sängen. Resten av dagen kom släkt och vänner på besök och det blev ännu mer tårta och presenter. När det var dags för kalas åt vi chokladfingrar och drack saft ur champagneglas som om det inte fanns någon morgondag! Efter fiskdammen och alla besök spenderades resten av kvällen i soffan tillsammans med mamma, pappa och syster, smaskandes på en massa godis innan jag somnade med ett stort leende på läpparna.
Nuförtiden är det inte riktigt samma sak.
Jag bor ensam och har ingen som tisslar utanför mitt rum innan de väcker mig på morgonen.
Ingen lägger ned energi på att göra en fantastisk My little pony tårta.
Födelsedagskorten har år efter år minskat i antal eftersom det är betydligt lättare att skicka iväg ett sms eller skriva i facebook-loggen...
Trots att allting är annorlunda så tänker jag göra det bästa av situationen och ha en riktigt fin födelsedag!
Förövrigt bestämmer jag mig NU för att jag ska börja skicka födelsedagskort till alla jag bryr mig om.
Man blir så glad!
The plundered planet
Dagen har spenderats tillsammans med The plundered planet av Paul Collier.
Trots att han upprepar sig 11 gånger för mycket och är en ordbajsare i klass med mig (jag är självutnämnd världsmästare) så tyckte jag att boken var riktigt intressant.
Det är synd att jag inte har tillräckligt på fötterna för att kunna läsa boken kritiskt då det förmodligen ger betydligt mer men jag får kanske ta mig tid för att läsa lite mer, det var ju som sagt rätt intressant. Nu har jag ju bara svalt allting, med hull och hår, som sanningar. Seminariet får bena ut det hela åt mig.
Nu är jag färdigpromenerad, färdigpluggad och matad så resten av kvällen spenderas i ryggläge med något lagomt hjärndött att vila ögonen på.
Förövrigt vaknade jag automatiskt, utan väckarklocka, klockan sju imorse...Oh, the joy.
Nu har jag missat flera sovmorgnar.
Vadå tidig?!
Jag förstår inte riktigt. Är det tidigt att gå när man är tio månader?
Jag gick när jag var bra precis nio månader, detsamma gäller för systeryster. Alla mina kompisar i grundskolan hävdar att de började gå ungefär då också. Den enda jag faktiskt känner som inte gick vid 9 månader är mamma... Vi var minsann inte "väldigt tidiga" utan vi var som alla andra.
Överbeskyddande helikopterföräldrar är nog orsaken till förskjutningen, det tror iallafall jag!
Feberfri
Att ha sovit majoriteten av dygnets timmar under ett par dagar har nog gjort sitt för febern och all annan sjuka. Däremot så är sovrutinerna galna igen. Igårkväll däckade jag kvart i tio och vaknade upp halv fem imorse. Trots att jag kämpade och kämpade för att somna om så ville det sig helt enkelt inte.
Nu är jag tröttare än tröttast men det finns inte tid att vila, inte ens en liten powernap hinner jag med.
Jag ska strax få iväg mig på jobbet och hoppas att jag håller mig vaken till klockan nio. Jag lär få kämpa med att försöka vara trevlig, men på något sätt kommer det gå också!
xx
Lite för mycket på en gång
Kanske gick jag ut lite för hårt. Hela dagen har jag känt mig nåk, ett tag var jag nästintill övertygad om att jag skulle kräkas rakt över bänken framför mig. Lyckligtvis fick vi rast i ungefär samma veva och illamåendet lugnade ned sig litegrann.
Febern är inte lika hög som igår, men den har fått sällskap av herr gröndjävulsk huvudvärk och fru ond mage. Det känns ju sådär superjobbigt då jag inte haft "ordentlig" huvudvärk på flera år och ont i magen känns också som att det var ett bra tag sedan.
Dagens middag var inget av en succé då jag blev av med maten snabbare än jag hann säga "tack så mycket".
Det måste bli ordentligt med sömn inatt så att jag blir frisk. Känner jag mig inte kry imorgon grusar jag mina planer och tar mig tid att bli pigg igen.
